Då har det gått fem år sedan allt föll i bitar för både mig och min familj.

En helt vanlig torsdag var det också, studiedag från skolan och jag begav mig upp istan för att inhandla linsvätska och hämta lite resekataloger för att planera min och Annas utlandsresa. Jag bråkade som en galning med mamma precis innan jag gick. Jag var arg på mamma för att hon inte orkade följa med mig till stan. Vi sa inte hejdå eller något utan jag bara slängde igen dörren och gick. Då var jag inte medveten om att det var sista gången som jag skulle prata med mamma, eller någon annan för den delen på ett bra tag.

När jag hade inhandlat linsvätskan och hämtat mina kataloger begav jag mig över Gustan Adolfstorg för att gå till bussen. Där sjuan låg förr. På vägen dit fick jag otroligt ont i huvudet. Det känndes som en ballong och jag fortsatte att gå och ställde mig inne i busskuren men jag kände snabbt att det var något som inte stämde. Så jag bestämde för att gå in på Forex som tidigare låg på hörnan i det huset och låna telefonen. Men det fick jag inte utan de skulle ringa till min mamma eftersom de inte lånade ut telefonen. Jag gav nummret och sedan minns jag bara att jag föll till golvet och sedan är allt svart. Jag har inte en aning om vad som hände sedan förren ca två veckor senare.
 

Jag vaknar upp på ett sjukhus och kan inte prata, jag hade någon jävla slang i halsen som det snart därefter tog bort. Det enda jag ser en sjuksköterska som står lutad över mig och berättar för mig att jag var på sjukhuset i Lund och att jag hade fått en hjärnblödning. Mer än så lyssnade jag inte på henne. Jag letade efter folk som jag kännde igen. Jag såg äntligen Elin. Långt lockigt hår som en ängel, med rödsprängda ögon men trotts det så har hon aldrig varit så vacker innan. Helt underbar var hon. Pappa var så fin och go, hans händer var kalla och så mjuka. Mamma minns jag inte riktigt men Göran, Magnus och hon var där i alla fall. Alla var där och väntade på att jag skulle vakna upp igen och det gjorde jag tillslut.

Det kom många och hälsade på mig. I början när jag låg på en avdelning där jag hade tillsyn hela tiden så var jag helt borta av allt knark de hade gett mig. Jag vaknade mitt i nätterna, försökte sätta mig upp och drog i alla slangarna som jag hade på kroppen.

- Lägg dig ner igen Emelie.

Sa en sjuksköterska med bestämd röst, jag hade inget val utan var tvungen att lägga mig igen, det var rätt roligt för när jag var halvvägs nere så orkade inte kroppen hålla emot så jag föll som en sten och slog mig i de där spjälorna som finns runt om. Haha dagen efter tog dom bord de där klisterlapparna jag hade på bröstet och ryggen jag sa åt dom att jag inte kunde sova med de där sakerna på! :) Jag blev en bestämd liten jävel!

Men jag var väldigt trevlig ibland, kommer ihåg när min faster och farbror kom dit och hälsade på mig när jag såg dem så sa jag;

- ååååh Eva, åååh Dan. Också grät jag lite.

- Känner ni henne? Frågade Sjuksköterskan Eva.

Va fan trodde hon egentligen, att jag började få hallisar om folk jag kände. Sen fick jag inte vara kvar länge i rummet för jag hade spytt ner mig!

Jag kunde ändast äta glass och dricka lite saft det var allt jag fick i mig. En dag när jag skulle prova äta ordentlig mat så frågade dom vad jag ville ha. Jag tänkte efter noga innan jag svarade, här hade ju jag världens chans att få exakt vad jag ville.

- Pappas spaghetti och köttfärssås. sa jag och pappa bara log och tittade på mig. Min söta pappa!

Efter några dagar där skulle jag bli flyttad till en annan avdelning. Det enda jag var intresserad över var ifall jag skulle få åka rullstol dit och det skulle jag få sa dom. Men det fick jag inte, jag fick åka i sängen hela vägen och jag blev kraftigt åksjuk ska jag säga till BUS så kan man säga att Elin också flyttade in på sjukhuset. Hon var hos mig nästan varje natt. Mamma och pappa behövde lite ledigt. Efter någon dag där var det dax för mig att duscha. Man blev inrullad på någon plastsäng i en dusch, helt galet och när vi var klara där. Det var första gången jag såg mig i speglen efter detta hade hänt. Det var det värsta jag sett.

- Mitt hår.... var är mitt hår??

Sjuksköterskorna tittade lite förskräkt på varandra och sedan på mig

- Har du inte sett det innan?

NEJ det hade jag inte! Allt mitt hår var borta. Mitt fina långa älskade hår. Jag var renrakad, jag hade en piratlapp för ena ögat och jag såg ut som en pojke! Det var hemskt!

Men i alla fall så kämpade jag mig igenom och jag sitter här idag. Många erfarenheter rikare, att kämpa lönar sig, ge inte upp hoppet, det finns fler människor än du tror som finns där och bryr sig om dig, uppskatta dina vänner och alla småsaker som sker här i livet. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur vackert det är när årstiderna skiftar, eller hur fint det är när jag är tillsammans med mina vänner och alla skrattar och har det trevligt.
Sedan sitter jag på Stefan Livs matchtröja + autograf och det är inte dåligt!