Det slog mig idag.
Jag gick och tänkte när jag jobbade.
När jag låg på sjukan för ett par år sedan. Hela min släkt var där. Eller en del av den i alla fall, en del av den viktiga delen.
Tommy, Pia, Johan och Linda. En dag när städerskan kom in och skulle städa mitt rum, så viskar jag till de andra;

"Det är synd om henne, hon har inget riktigt jobb"

Men va fan?!

Är det nu jag som inte har något riktigt jobb??