Här sitter jag. I min ensamhet och vågar knappt göra något väsen av mig.
Jag som går upp så tidigt om mornarna på veckodagarna tycker givetvis att när man vaknar klockan nio en lördag, ja då är det sovmorgon! Till skillnad från vad min lilla skatt tycker. Sovmorgon för honom är nog att vakna vid tio, halv elva. Vilket jag tycker är på tok för sent. Men eftersom vi inte har något planerat förren vid fyra så kan han sova bäst han vill :)
Men varje gång jag går upp tidigare än honom, så vaknar han. Precis som om det är någon reflex. Att så fort jag rör mig, så vaknar han. Hoppas verkligen att det inte är så under nattens timmar.

I vilket fall som helst, idag på morgonen låg jag kvar en stund i sängen, med öppna ögon redo för att möta dagen, men jag viste inte hur jag skulle ta mig ur sängen och ur rummet utan att väcka Fredrik. När han hade vänt sig i sängen, och jag hörde hans tunga andetag så tänkte jag att "nu, nu har jag min chans!" Jag tar mig försiktigt upp ur sängen utan att prassla med täcket, jag tar ett steg, ser förståss till att min högra stortå inte används eftersom den knäpper när jag går och tänker att "jaaa, jaaa jag klarade det" Vänder ryggen mot sängen och ska precis ta ett steg närmre dörren då hör jag:

"Var ska du älskling?"


Jag lyckades inte denna gången heller.